Inställningar
Min vecka har gått lite emot och jag har kontrat med självömkansmarathon, så nu är det dags för mig att tänka över det här mer inställning och hur det påverkar hur man faktiskt känner. Jag tycker generellt det är enklare att tackla när stora saker går åt helvete - a la hela min asviktiga uppsats sög - än när detaljerna går åt helvete - typ jag tar bulgursallad men får inte en enda oliv. Senaste dagarna har varit en pikant blandning av båda, men det rättfärdigar ändå inte martyrinställning och att inget-någonsin-kommer-bli-bra. Istället bör man söka tröst i definitiva sanningar som "jag kommer dö, alltså är det lite skitsamma hur det går". I och med att man gör döden till en positiv och rolig grej tar man två flugor i en smäll och får inte bara en schysstare inställning till att misslyckas, utan botar dödsångest också. Det är det där avslappnade skrattet jag är ute efter folks:
youtubevideotips:
-japanska tv-showen human tetris (typ)
-sånnadär töntiga korkade amerikanska beautyqueens som gör uttalanden
Pruple & Brown är kärlek! Tror på en härlig helg.
Human tetris är underbart! Det finns inget bättre TVprogram.
kollade human tetris, tyckte först det verkade alldeles för lätt när jag kollade på instruktionsvideon, sen alldeles för svårt när den stackars japanske mannen blev nermejad för att han inte kunde passa in i ett hål stort som en kattlucka, men sedan alldeles rättvist när man fick se facit hur han borde ha gjort i ena hörnet (stått på ett ben, sträckt ut det andra rakt bakåt och krupit ihop till en liten boll). ser fram emot att se hur herr 2.18 com lång och 160 kg tung ska börja sin omgång nu!
det är ju underbart. och japaner är ju som barn fast vuxna!
igor är ju liksom purple... frågan är vem som är brown
human tetris är ev. plan b för mig i livet. måste man ju kunna försörja sig på
