greddigt

Igår natt (alltså tekniskt sett inatt) såg jag Juno. Oh jävlar den var bra! Jag har i och för sig inte kollat på film på alldeles för länge så jag var lite som en sån där människa på 20-talet som blev skitexalterad av att se två tjocka tanter på ett gungbräde så länge det var på biografen, men även om den var mindre hahaha-rolig än jag väntat var den ändå bättre än jag trott. Allra schystast var Junos inställning till livet, som jag tänkte rippa (även om jag vidhåller att det är orealistiskt att man kan vara så oberörd av att lämna bort sitt barn). För att komma dit hade jag tänkt byta ut all musik i min iPod, från klubbhits till det som finns på Karins Podden, som hon glömt hemma hos mig. Det innebär med andra ord klassiker som Belle & Sebastian, Blondie och Libertines. Alltså samma musik som jag gick runt och var lite smygemo till i ettan. Addera stört mycket Gravy Train!!!! till det, och så ska jag förhoppningsvis inte bli självdestruktiv utan chill. Sen väver jag in de omtalade 501:orna och Stadium-tshirtsen och jag känner att jag börjar landa ngnstans jag trivs. Jag vet inte om det är en naturlag, men i alla fall jag blir lite oskön av för mycket electro och tied up kläder.