greddigt

Visst, det är hemskt med missbruk. Men hur skulle kulturen se ut utan droger, rent historiskt? Tänk er Velvet underground utan heroin, Neil young utan gräs, Jimi hendrix utan syra eller föreställ er Tom Waits röst om han inte konsumerat två flaskor whiskey om dagen? Och skivor som Sergeant Pepper som aldrig skulle se dagens ljus om det inte vore för illegala preparat. Samma sak gäller för konst, alltså målningar. Jag skulle vilja namedroppa lite konstnärer och verka kulturell, men jag är inte tillräckligt beläst för att göra det med behållning. Jag lämnar det till er esteter out there. Hur som helst kan jag, under intryck av bland annat Warhol utställningen, gissa att bildkonstnärer och liknande artister inte alltid var renlevnadsmänniskor. Anledningen till denna reflektion är att jag är så jävla trött på alla som predikar om hur du ska äta och leva och motionera för att leva ett långt och hälsosamt liv. Vissa substanser är faktiskt ganska härliga, ibland. Nu låter det säkert som om jag tycker det är helt okej att knarka, och det tycker jag,i alla fall för konsten. Personligen skulle jag inte få ut särskilt mycket av att inleda ett missbruk eftersom jag inte bär på en konstnärlig ådra i och ett sådant beroende kanske inte skulle vara det mest produktiva. Inte heller vill jag att mina nära och kära ska börja knarka (på grund av den relativt höga dödsfrekvensen), men föreställ er vilken musik vi skulle lyssna på om inga artister, någonsin, använde droger. Lyssna på typ kristen rock så får ni en fingervisning. Det är synd att debatter om knark aldrig tar upp de positiva effekterna som knark (jag inser det icke-politiskt korrekt i resonemanget men jag är på ett sådant humör nu), eller en total legalisering av knark skulle ha. Nu tröttnade jag på det ämnet...

Jag återkopplar till hälsofascismen som kopplar ett starkare och starkare grepp om trygga Sverige. Allt är farligt, allt orsakar cancer, genom att sluta med allt lever du längre. Okej. Visst, om du inte gör något farligt (kul) och äter nyttigt (typ bulgur, eller fullkornspasta, jag hatar fullkornspasta) så lever du säkert längre än om du dricker, är ute sent, blir beroende av kaffe, röker lite då och då och tycker om att äta dig riktigt mätt på bacon, ägg och vitabönor en bakissöndag. Men är inte hälsa en fråga om inställning? Är inte den mentala hälsan minst lika viktig, om inte viktigare, än den fysiska? Elvira skrev "man bör söka tröst i definitiva sanningar som "jag kommer att dö, alltså är det skit samma hur det går"" eller vad man gör. Borde man inte njuta av livet så långt det går, som det ser ut nu kan du få cancer i precis hela kroppen (utom hornhinnan) bli överkörd bara du går utanför dörren och bara dö största allmänhet. Är inte livet för kort för att oroa sig om småsaker, spelar det någon roll att du tar en tårtbit extra om tio år? Antagligen inte. Lasternas summa är konstant, så det är bara att gilla läget. Carpe diem, eller nått.