Rubrik
Klockan är kvart i tre. Om en och en halv timme kommer jag stå på Arlanda med min klass och invänta flighten som ska ta oss till Paris. Därifrån flyger vi med franskt inrikesflyg till St. Martin för att mönstra på M/S Älva. Just nu sitter jag framför datorn, på mitt golv står det en halvfull (eller halvtom) väska och en ryggsäck. Jag har inte packat klart... Jag har vetat tid och datum för den här resan i sex månader men ändå börjar jag packa fyra timmar innan jag måste lämna huset. Jag börjar se ett mönster i mitt liv. Än så länge har jag fått med det viktigaste, som pass, sjöfartsbok (typ ett pass men blått) kamera, böcker, pengar, bankkort, extraglasögon m.m. Det känns verkligen som jag har glömt något riktigt viktigt. Inte en känsla man vill ha klockan tre på natten när man har sovit i genomsnitt fyra timmar/natt den senaste veckan. Jag är iallafall inte bitter.
Flera gånger den senaste tiden har jag fått höra saker i stil med "du ska få uppleva den roligaste resan i ditt liv" eller "det här kommer vara det roligaste du någonsin kommer göra." Hur deppig är inte tanken på att mitt liv antagligen peakar när jag är arton år? Betyder det här att kulmen är nådd och nu kan det bara bli sämre? j Och så är jag ag är så jävla stressad över det faktum att alla jag älskar är kvar i Sverige och att jag kommer missa fett mycket under tiden jag är borta.
Samtidigt vill jag tänka; ta dig i kragen nu, du ska till västindien och glassa i elva veckor. Men jag har nog inte fattat hela den här grejen än, min hjärna kan inte få in den informationen. Västindien liksom, det är ju på andra sidan jorden.
Kommentarer
Postat av: emil
HA DET SÅ BRA DU BARA ORKAR!
Trackback
