greddigt

Igår var det kyligt i Midsommarkransen. En isande vind ven genom skyffet på den lilla kullen ovanför Zorbs Sällskap då vi riggade scenen. Kl var 5 och mörkret låg redan tätt, jag förstod med en suck att det inte är vår än. Det band jag ingår i heter för tillfället Harry Hermans Festorkester, det var det namnet vi landade vid på torsdagens genrep. Tidigare har vi hetat namn som "Ingen mans band" (men det var för vitsigt) och även den engelska versionen, "No mans band". Calle, den absolut mest stroppiga basisten jag nånsin täffat och tyckt om, menar att vi ska heta "Rapt in platic", men jag sa nej till den allt för tydliga kulturella aspekten han ville sätta på vår lilla samling.
Vi åt pizza och taggade. Alla hade konstiga hattar på sig, vi skulle nämligen ha vår första spelning på Midsommarkransens scen och folket började trilla in. Jag rökte tydligen ett helt cigg paket, för plötsligt var det nya paketet jag just köpt slut, antagligen för att jag var så nervös.

Att stå på scen och spela tillsammans med människor man älskar, musik vi själva skrivit inför människor vi kallar våra bästa vänner, våra bekanta och de andra som är här för det vill, är det absolut bästa jag har gjort! All nervositet försvann med jäger shoten och jag började spela, vi spela. Ett rus av glädje spreds sig från tårna och genom magen upp i huvet. Tonerna rann genom trådarna i min kropp, mitt fett dallra oh min bröst skumpa, jag hoppa och skratta. Jag blev så varm, mitt liv blev varmt för nu hade jag hittat en mening med det. Jag har gått omkring och halvdant stött mig fram i olika områden för att där hävda mig men min medelmåtta hade aldrig givit mig tillfredställelse. Musiken, har jag tänkt, är bara en liten del av mig, bara nått som jag gör ibland för att bli glad igen. Men nu inser jag att jag borde göra det ständigt, för jag borde ständigt vara glad.
 
Jag skiter i vad kritikerna säger eller de skeptiska vännerna som plötsligt anser sig viktiga nog att prata! Vad som sägs om mig och min musik må vara sant. Jag är inte bäst, jag kanske int ens är bra, jag kan inte spela gitarr, jag har ju aldrig haft nån som lärt mig, saxofonen må vara misshandlad av mig och mina slöa fingrar och min rävkäft, min sång är sprucken, mörk och okvinnlig, den passar bara till vissa områden, men allt detta är ju bara det som syns utåt. Det som sker bakom gitarrens kropp eller saxofonens guldkurva är något helt annat. Jag bygger en värld, ett liv, en ton och en melodi, jag bygger Molly. Jag blir så lycklig, så ofantligt lycklig, så hel och ren och så verklighetsfri.